Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 175 - gen. Öfver hären hörde jag boppm befalla; men ej hans välljudande stämma i dessa Salar. Det var Segraren vid Svensksund^ nedläggande eröf- rade Flaggor på Ehrensvärds graf^ med anord- ning tillika om ett årligt förnyande af en sådan högtids -fest. Så är för den väldige med sann storhet, firandet af medborgerlig förtjenst blott ett utsäde till egna nya skördar. Minnet häraf lefver, till Gustafs och Ehrensvärds gemensam- ma ära, äfven sedan högtiden slutat. Ehrensvärd ristade i Borgstenen varningen: Landsmän y start hår på egen hotten och liten ej på Jrämman^ de hjelp. En annan tid kom; varningen var ej glömd y Landsmännen stodo fäste , men ödets makt var starkare: motvilligt ryggade de — ty fastän krigslydnaden befallte tillbaka, var dock anletet aldrig vändt från fienden — och derföre gick tåget långsamt: det gick ock mången gång förbi de låga tjäll, der knektens maka och barn sutto i vinterqvällen värnlösa: och för sista gån- gen uppvärmdes deras hjertan: kärleken för Ko- nung och pligt vann på all annan kärlek; åt de älskade, åt den till fruktbarhet först vända torf- van och sina skogar, nickade han ett vänligt farväl, och hastade till nästa morgons vapen- skifte:

�Men — såg du deift ej ra er — och tröttnade ditt svärd 
�och sönk till skuggors hem den tappre öfvermannad, 
�då njut den ädla tröst som bjuds i tårars gärd 
�af Fiendernas dom och Landsmäns dom besannad. 

så helsade Blom de tappre, i sin Sång till Fä- derneslandets försvarare: hans naxfin, liksom nam-