Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 177 — sHgt föhef; en och annan tistel uppskjuter der- ibland, men liksom för att i en större mångfald gifva taflan sin fnllhet och göra det närstående sköna ända skönare: ett ogräs kan både tålas och trifvas i denna yppiga snmling, uppenbarande blott sin egen kraftlöshet att qväfva de ädlare växter. Tankar, gedigna som det rena guld; mea någon gång den osofrade malmen derinvid. Den sednare antyder, att Odlarens omsorg tagit del med naturen i den fruktbarhet sig vi- sar; utsädet ur sparsammare men med mera sorg- fällighet nedlagdt, och fältet mera vårdadt: det är ordningens och öfverensstämmelsens behag; som gjuter sig öfver det hela, och gör ett ange- nämt intryck. En jemn tankegång, med klarhet och uttryckets mildare välljud, föredrages här de strödda tankarnas större fulihet för sig, och ut- tryckets högre om ej alltid lika utl^äUande klang. Bilderna äro här sköna, i synnerhet genom^ full- ändningen af Mästarens sista hand, utan att för- våna genom deras dristighet. Då de förra, utan fruktan närma sig Solens glödande ljus, och från denna höjd afspegla sig i hafvets yta för vår syn: stå de sednare fasta på sina grunder, och vinna att betraktas på närmare håll. Uti den härliga tid. Akademiens morgon- stund, då Sången liksom med trollkraft intog hvarje Svenskt sinne, och ett nytt slag af välta- lighet med Lehnberg fullvuxet framträdde, då uppdrog man ännu öfverallt en skarpt tecknad Sy. A&ad. Hakdl. /r. /;r^d". /j^ DeL la