Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— i8o — y)Hvad Lager grönskat längst , af giömskan oforLränkt ? iiHistorieii svarar : dam, som fordans oordnad skänhi.

�Och hvilka stora värf fitt större glans af tiden ? 
�Regenter ! hören det : Upplysningen ooh Friden � 

och dessa ord till Folken: ^Men — hon välsigna skall den Dygdige , som vet j matt vara fri , med sans , och stor med mcnskiighet ; i �som lärt Nationers rätt och Kungars pligter yrka ,

�ej med revoltens arm — men med förnuftets styrka , 
�och varm af hjertats drift — ej af factioners rus, 

•vill se, i verldens lugn, en frukt af hennes ljus. Blom, uppriktig vän af en sann frihet, med ung- domlig värma för mennisko-slägtets upplysning, gladdes åt de första stegen som syntes båda för- doraarnes brytning och ett lyckligare tillstånd bland folken. Men han fann sig snart bedragen i sin förhoppning, och härmades deröfver. Hans ädla sinne ryste, då Barbariet utöfvade sina miss* dåd i frihetens namn; och för syftet af jemnlik råhet, allt det lysande af snille och stora egen>- skaper uppoffrades; men när nu der till det yt- tersta stödet för menniskomas sallhet på jorden, och deras förhoppningar för evigheten skulle dem vanvettigt undanryckas; då öfvergick hans känsla till handling. Ämnet och tidsförhållandena upp* manade honom äfven här oemotståndligen , att i hög och allvarlig sång uttrycka hvad hans hjerta led. Så tillkom 1794 Skaldestycket: Om Reli- gionens nödvändighet för Samhållens bestånd; med denna början:

t^Tyrann det gifs en Gud! — De voro dessa orden, •soip , lika åskans fall , då hon förskräcker jorden ^