»Hvad Lager grönskat längst, af glömskan oförkränkt?
Historien svarar: den, som jordens vördnad skänkt.
Och hvilka stora värf fått större glans af tiden?
Regenter! hören det: Upplysningen och Friden.«
och dessa ord till Folken:
»Men — hon välsigna skall den Dygdige, som vet,
att vara fri, med sans, och stor med mensklighet;
som lärt Nationers rätt och Kungars pligter yrka,
ej med revoltens arm — men med förnuftets styrka,
och varm af hjertats drift — ej af factioners rus,
vill se, i verldens lugn, en frukt af hennes ljus.«
Blom, uppriktig vän af en sann frihet, med ungdomlig värma för mennisko-slägtets upplysning, gladdes åt de första stegen som syntes båda fördomarnes brytning och ett lyckligare tillstånd bland folken. Men han fann sig snart bedragen i sin förhoppning, och harmades deröfver. Hans ädla sinne ryste, då Barbariet utöfvade sina missdåd i frihetens namn; och för syftet af jemnlik råhet, allt det lysande af snille och stora egenskaper uppoffrades; men när nu dertill det yttersta stödet för menniskornas sällhet på jorden, och deras förhoppningar för evigheten skulle dem vanvettigt undanryckas; då öfvergick hans känsla till handling. Ämnet och tidsförhållandena uppmanade honom äfven här oemotståndligen, att i hög och allvarlig sång uttrycka hvad hans hjerta led. Så tillkom 1794 Skaldestycket: Om Religionens nödvändighet för Samhällens bestånd; med denna början:
»Tyrann det gifs en Gud! — De voro dessa orden,
som, lika åskans fall, då hon förskräcker jorden,
