Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— i8a — en del af hans lefnadshändelser oemotståndeli- gen framkalla; i allt detta har snillets genom- trängande blick att kalla till sitt biträde tillämp* ningen af egen förmåga och erfarenhet. Men, när Schröderheim, själen i hofyets nöjen ^ tecknas med detta drag: man får^icke säga aU Schröderheim befann sig der nöjet i^ar^ utan tvertom; skulle man icke snarare tro att en af de behagens Döttrar , med eldighet och en lättväckt känsla, som pA den tiden ut- gjorde faofvets prydnad, på duken utkastat bil- den af en älskling, hvars umgänges*behag intagit henne, än att den vore af en man, obevandrad i hofvets salar, sjelf utmärkt af ett mer än van- ligt allvar ? Biörn säger , att i Schröderheims um^ gänge Mg en cjuiningskrajt som besegrade äf^ 'ven det kallaste lynne. Detta var icke Bloms lynne; men innanför allvaret bodde en liilig bild- nings-förmåga och ett känslofullt hjerta, som na- turligen förklara hvad eljest förblefve en gåta. Och slutligen framställer han Schröderheim, i ett tillstånd under tarfligheten^ prydande sin hydda med den enda rikedom som ej kunde beröfvas honom: minnet af sina förtfenster. Sjelf förde han sin farkost mest i lugna skär, eller med säker hand i hafvets bryn, utan att förlora stranden ur sigte: häftiga framåt drifvan- de vindar nådde honom lika litet som motgån- gens våldsamma stormar, 'och i synnerhet på den tid han beskref den märkvärdiga mannens öde , som slutligen så hårdt träffades af sådana