uppmärksamhet. Hans grundeliga lärdom och forskning i Fäderneslandets historie och litteratur, men framför allt hans mångåriga nära bekantskap, ja man skulle våga tillägga, hans flersidiga skyldskap med Mästarne från den verld, som åt våra yttre sinnen har intet annat öfrigt än ruiner, utgjorde rika och rena källor, sällan erbudna, men gerna upplåtna till samfält gagn. Genom dem gjordes mången gång ett fynd, efter tusenårig hvila, lefvande igen, i utredandet af dess historiska betydelse och af sammanhanget med folkets seder och bruk på den tid det tillhörde: på deras botten låg ett samladt förråd af de gamles skatter, af ingen drake vaktade, derföre att de genom bruket icke kunde förtäras, men väl förökas: af dessa skatter, der oftast ordens fattigdom i räknetal utgör en särskilt stämpel på tankans högsta rikedom. I valet af detta förråd, att lämpa till ämne eller person, var Blom alltid träffande och sann. Föremålets sammanhållning mot de höga mönster, kunde allenast någon gång ingifva honom tvekan: ty Blom ville icke smickra: ville hafva ingen del uti öfverlemnandet till efterverlden af mynt med falsk prägel.
Detta Samfunds skatter ökade Blom särskilt med den teckning öfver Grefve Johan Gabriel Oxenstjerna, som han der nedlade, icke i täflan; hellre i förbund med Sveas skald. — Den förre gaf conturerna till de ädla dragen, af »genialisk fromhet,« att som en relik förvaras i de
