Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 194 —

men likväl: må utan den nogaste pröfning, det enkla Rättegångs-sätt icke öfvergifvas, som, uteslutande ingen nyttig allmännelighet, lemnar Domaren åt ensligheten med saken, sitt samvete och Lagen. Han förvillas då icke i afgörandets stund af ett föredrag, der bristen på verkliga försvars-medel blott tjenar att desto mera upphöja försvararens personliga ryktbarhet: han öfverraskas ej af högljudda bifall, för tillfället eröfrade af Geniets öfverlägsenhet och Talarens välljudande stämma, möjligtvis utan bestående värde för den lugnare pröfningen. Äfven vi äro ej ovane att höra sakförare, som, med sträng grundsats att icke föra annan talan, än den de anse rätt vara, utföra den med stor rhetorisk förmåga och en fulländad lagfarenhet, täflande med hvilket annat lands som helst, och som från tribunen skulle kalla till sig en odelad uppmärksamhet. Långt ifrån att i vältalighetens ädlaste föremål — i oskuldens försvar med den högsta offentlighet — mänsklighetens heligaste sak — inskränkning skulle yrkas från detta rum, vågar jag föreställa mig för henne ett vidsträcktare utrymme och en högre borgen, då det icke är ögonblicket som skall bestämma hennes värde, räcka henne segrens krans.

Men skulle också här, i det allmännare användandet, få saknas denna utbildade konstfärdighet, som till viss del allenast af en daglig öfning vid Domstolarne lärer kunna vinnas, och som i andra Länder utföres af en Samhälls klass