Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- '94 - men likväl: må utan den nogaste profning, det enkla Rättegängs-sätt icke öfvergifvas, som, ute* slutande ingen njttig allmännelighet, lemnar Do- maren åt ensligheten med saken , sitt samvete och Lagen. Han förvillas då icke i afgörandets stund af ett föredrag , der bristen på verkliga . försvars-medel blott tjenar att desto mera upp- höja försvararens personliga ryktbarhet: han öf* yérraskas e] af högljudda bifall, för tillfället er- fifrade af Geniets öfverlägsenhet och Talarens välljudande stämma, möjligtvis utan bestående värde för den lugnare pröfningen. Äfven vi äro ej ovane att höra sakförare, som, med sträng grundsats att icke föra annan talan, än den de anse rätt vara, utföra den med stor rhetorisk iÖrmåga och en fulländad lagfarenhet, täflande med hvilket annat lands • som helst , och som från tribunen skulle kalla till sig en odelad uppmärksamhet. Långt ifrån att i vältalighetens ädlaste föremål — i oskuldens försvar med den högsta offentlighet — mänsklighetens heligaste • sak •— inskränkning skulle yrkas från detta rum, tågar jag föreställa mig för henne ett vidsträck- tare utrymme och en högre borgen, då det icke är ögonblicket som skall bestämma hennes vär- de, räcka henne segrens krans. Men skulle också här, i det allmännare an- vändandet, få saknas denna utbildade konstfär- dighet, som till viss del allenast af en. daglig ^é&ing vid Domstolarne lärer kunna vinnas, och som 4 andra Länder utföres af en Samhälls klass