Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Bfiarlikheten mellan det lifliga i denn � fordran och en mindre fördragsamhet* Blom, i brytningen till ljusare tider, kraftig, hoppfull, med all sin stora förmäga i liflig rö- relse, uppfattar målet med den klarhet som är honom egen, och handlar som en redbar man. Men hans första erfarenhet upplyser huru men- niskorna ila målet förbi. Utan att dä afbida uppehållet af omvägen, och den sjelfvilliga in- ställelsen, befarar han att hafva del i misstaget genom en ofullkomlig anvisning, och blir öm- tålig. Han liksom glömmer någon gång att sam- ma ämne som har förmåga att rena källans fri- aka vatten under dess fria genomlopp, grumlar det stillastående* Men låtom sjelfva denna hans ömtåliga känsla vederfaras rättvisa för dess ädel- hets skull: så uttrycker han den sjelf vid ett hög* tidligt tillRille:

�Stor är, o Prins den konst och full af vådlig ära, 
�att Kunga-Krooans ansvar bära; 

t>och större kan den bli och vådlig mer en dag, 9>ofii branden nalkades som än på afstånd skiner,

�om ordnings-hatets skrik blef lag, 
�och sjelfsvåldet steg upp på frihetens ruiner. � 

Oböjlighet i en Öfvertygelse, iom hämtade näring af sanningen och värma af kärlek för rätt; ordnings-sinne och nit för ärendenas fort- gång, voro hos honom allmänt erkända egen* skaper. Den