Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 210 —

passionernas målsmän, — hvilket, vid jemförelsen af sin lott med främmande folkslags, vet värdera den, vill vara den värdigt, för att göra den varaktig, och derföre med endrägt och tillförsigt sluter sig til en manlig Konung, som, i Försynens hand, blef medlet till dess lycka, — förenar sig med trohetens och tillgifvenhetens ohycklade värma omkring en hjeltestam, som, stödd på sin kraftiga rot, uträcker sina skugg-gifvande och friska grenar, med välgerningarnas mogna frukt eller förhoppningarnas skönaste blommor.

En stiftelse, hvilken både af sitt ursprung och sitt namn påminnes om sina förbindelser, bör allraminst kunna svika dem. På fosterlandets altare, som, i bredd med thronen och i skygd af den, flammar af kärlekens offerlåga, skall ock Svenska Akademien frambära den heliga gärden åt sin kärleks och sin vördnads dubbla, oåtskiljeliga föremål: Konungahuset och Nationen. Af dem har hon sitt hägn eller sin upmuntran under fortsatta redliga bemödanden för Svenska språket, odlingen och häfden. Inför dem går hon äfven, att utan både anspråk och fruktan redovisa sin verksamhet, öfvertygad att hennes åtgärder icke anses fruktlösa, om än det fält, hon besår och vårdar, skulle, såsom Nordens öfriga fält, ej alla år vara lika gifvande.

Men, innan Akademien går att uppfylla sitt återkommande offentliga värf, bör hon, kan hon i denna stund förqväfva, förtiga en känsla, som väl på detta rum är hennes enskilta, men