Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/215

— 211 — ken delas lika önft som allmänt, -— delas af Ko^ nung och Fädernesland? Är nägon, som behöf- ver höra att Grefve TVirsén är icke mer — icke mer för oss — icke mer för Konung och Fäder- nesland? År någon, som kan äterhöra det, utan en suck öfver det godas ovaraktighet: på jor- den? . • .. Hvilket skönt lifl Act; så kort — och • derigenora ännu skönare! � Oförgätlige! hvad Du var, det var Du af Dig sjelf, men icke för Dig sjelf. Kanske, om Du varit delta mera, och allt annat mindre, stode ej 'ditt rum tomt ibland oss, vore du ännu dina vänners vän, lyck- lig i din glada hydda, vid sidan af din goda ma- ka, i kretsen af dina hoppfulla barn . . . De hafva dig ej mer. Och de höga pligter, i hvilka du lefde, de många, de stora värf, da så trogen fyllde, det land, åt hvilket du oflFrade krafterna och hvilan, — de hafva dig éj mer. Hvarföre är du så snart bortgången? fråge vi med rörelse, men icke med knöt; ty du viS5;te hvart du gick — och *vi vete hvad du här velat, förmått, ut- rättat; och verlden skall se det, erfara det, upjp- skatta det, mer och mer. Sommarregnet går öf- ver nejden, och försvinner; men i dess glädje- rika spår grönskar det, blomstrar det^ knoppas det, blir det frukter och skördar. Stor skall din ära blifva; härligt skall ditt namn omslutas af minnenas eklöfskrans; högt, välföiljent, odelad t skall ditt Jof ljuda äfven från detta rum , — fast ej denna gång. Af mig har du ej annat, än hvad du af mig ville haFva, hvad du af mig, i den E- viga kärlekens namn, mottog i din sista, för