Det gafs, vid den ställning, hvari Europa sig befann, för Sverige blott en enda utväg att oförolämpadt besitta fredens fördelar: och denna utväg var att öfvergifva alliansen med Frankrike. Ett sådant påstående, af Bengt Oxenstjerna omständeligen framstäldt och med gilltiga skäl bevisadt, öfverraskade likväl med sin nyhet och stötte mången genom sin skenbara dristighet. Ett rike, af hvilket Sverige under tretioåriga kriget haft ett så kraftigt understöd, för hvars skull Konung Carl XI hittills blottställt sina besittningar, uttömt sina förråd och sina skattkamrar, — från detta rike skulle man nu söndras, brytande ett gammalt förbund, som nästan börjat synas af natur eller vana orubbligt. Vår regering hade likväl tid efter annan ej saknat anledningar till missnöje med den Franska. I Carl Gustafs krig mot Polen hade Frankrike motarbetat hans afsigter på Polska Kronan, förebärande religionens helgade fordran att ej tillåta en katholsk furstes afsättning, men i sjelfva verket afundande Sverige en makt, som kunnat göra det oberoende af Franska biträden: det hade vid slutet af samma Konungs regering förenat sig med Sveriges fiender att upprätthålla Danmarks lutande sjelfständighet. Ej längesedan hade ock Ludvik egenmäktigt satt sig i besittning af Zweibrücken: då dess rättmätige Herre aflidit och Hertigdömet genom arfsrätt var Svenska Konungens tillhörighet, hade Franske Monarken ickedessmindre
förträffliga Document icke är jäfvadt af de öfriga historiska källorna för denna tid.
