med andra förmögenheter, än befästaren: den kraftfulla tilltagsenhet, som äskades af den ena, borde hos den andra gifva rum åt den politik, som med lugn noggranhet beräknar. Tidigt kallades begge till statens högsta embeten, och Försynen unnade åt begge att länge lefva och verka för Fäderneslandet. Vid början af begges högre embetsförvaltning var Svenska Riket i vanmakt och oreda, ehuru vållade af inbördes oroligheter vid den enas uppträde, af en felaktig regering och krigets förluster vid den andras. Begge voro då lycklige att se thronen intagas af Konungar, sådana hvarderas tidehvarf dem påkallade, och att af dessa Konungar med verklig vänskap och oinskränkt förtroende omfattas. Men Gustaf Adolphs hjeltestorhet, då den grundlade Sveriges makt och ära, måste ock bereda åt hans Minister en lysande verkningskrets, så mycket mer förvånande, som dessa strålar, hvilka nu spriddes från Norden, voro ett alldeles nytt fenomen på Europas himmel: och hvad Monarkens lycka ej medhann, fullbordades af hans fall: detta ställde Axel Oxenstierna i spetsen för ett förbund af Furstar, gaf honom myndighet att befalla regerande Herrar, utdela värdigheter, skifta belöningar och bortskänka länder: det uppsatte honom till styresman af underhandlingar med en Richelieu, en Mazarin, en Trautmansdorf. — Bengt Oxenstjernas omsorger åter måste, under en Carl XI:s regering, helt annorlunda bestämmas. Här kräfde Rikets sanna bästa mindre storhet och mera gagnelighet:
