Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/300

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— �96 -• gen uppta get I sfl framt detta enskilta varit af 5ädan art, att det förr eller sednare gjort sig till nllmänt. Början skall då ske med en skyndande öiVersigt af de Gamles diktkonst. Grekerne hSmtade sin första upplysning från Orienten, Egypten, Chaidéen och Phenicien; men sjelfve blefvo de vitterhetens äldste idkare � Väl voro tilläfventyrs Hebréerne skalder förr än Grekerne, men synas dock på dessa ej hafva ut- Öfvat något omedelbart inflytande; likasom de- ras poetiska verksamhet, i sina frukter inom Europa, ej ligger inom vitterhetens omfång. Hel- lenernes ursprungliga diktverld var Sagan, den önnu obundna fantasiens rike. De gåfvo kropp och själ åt h varje naturkraft, åt hvarje mensklig böjelse: �hvar enda njutning hade, som Jean Paul säger, i Olympen funnit sitt förklarade Ta- bor.cc Gudarne, med hvilka jordinvunaren kände sig befryndad, vistades öfverallt med honom; de ingåfvo ingen bäfvan; i stallet för bot- och bätt- ringsdagar, fordrade de fröjdefester. Mythea var Täl således den rymd, som upptog den diktande inbillningens förstling; men ännu vittnade den mera om behof, än om förmåga att skapa. Först när bildningsgåfvan löste sig ur den nationliga samfälligheten, ooh uppstod såsom söndrad , men sj^lfbestående kraft � flödade dess uttryck öfver lyrans strängar, känslans tempeldörrar. Hos barnet vaknar redan inbillningskraften, men känslan först hos ynglingen, 6ch förståndet blir ej fullt utveckladt förr än hos mannen. Hos