målningen upptaget, så framt detta enskilta varit af sådan art, att det förr eller sednare gjort sig till allmänt. Början skall då ske med en skyndande öfversigt af de Gamles diktkonst.
Grekerne hämtade sin första upplysning från Orienten, Egypten, Chaldéen och Phenicien; men sjelfve blefvo de vitterhetens äldste idkare. Väl voro tilläfventyrs Hebréerne skalder förr än Grekerne, men synas dock på dessa ej hafva utöfvat något omedelbart inflytande; likasom deras poetiska verksamhet, i sina frukter inom Europa, ej ligger inom vitterhetens omfång. Hellenernes ursprungliga diktverld var Sagan, den ännu obundna fantasiens rike. De gåfvo kropp och själ åt hvarje naturkraft, åt hvarje mensklig böjelse: »hvar enda njutning hade, som Jean Paul säger, i Olympen funnit sitt förklarade Tabor.« Gudarne, med hvilka jordinvånaren kände sig befryndad, vistades öfverallt med honom; de ingåfvo ingen bäfvan; i stället för bot- och bättringsdagar, fordrade de fröjdefester. Mythen var väl således den rymd, som upptog den diktande inbillningens förstling; men ännu vittnade den mera om behof, än om förmåga att skapa. Först när bildningsgåfvan löste sig ur den nationliga samfälligheten, och uppstod såsom söndrad, men själfbestående kraft, flödade dess uttryck öfver lyrans strängar, känslans tempeldörrar.
Hos barnet vaknar redan inbillningskraften, men känslan först hos ynglingen, och förståndet blir ej fullt utveckladt förr än hos mannen. Hos
