Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 301 —

Alla dessa åtskillnader, så till form som väsende, mellan de gamles dramatiska konst och de nyares, tyckas ådagalägga, att de förre härutinnan kunna tjena de sednare endast till lärdom, ej till efterföljd. Märkvärdigt är, att under det man i vissa länder ställt sig den antika tragedien till ensam föresyn, man likväl i det komiska gått en alldeles motsatt bana. När Grekernes lustspel var en jättestor lek med tankan och inbillningen, och när skalden, under en skenbar ändamålslöshet och godtycklig frihet, omhvälfde hela universum, utan att något yttre eller moraliskt syfte syntes ha framkallat det luftiga skämtet, som vanligen upplöste sig i ett intet, är deremot hos de nyare, synnerligast hos dem, hvilka i öfrigt önskat vara de gamles efterträdare på skådeplatsen, skämtet blott en genomskinlig slöja, som omhöljer ett allvarsamt, ett sedelärande ändamål. Missförstånd, feltag, fåfängliga bemödanden genom löjliga passioner, äro synbarligen blott redskaper, för att uttrycka en moralisk regel, hvadan också sjelfva lärosatsen, i full dogmatisk rustning, ofta gifvits på köpet, och utgjort

    konsten att försätta sig i andras lägen, har dock ej fattat andan af Grekernes lustspel, sådant det var hos Aristophanes. At hon mäter det efter samma måttstock, som ligger för Molières komedier, visar tillräckligt, att hon, ehuru genom sitt snille lika mycket man, som qvinna, likväl delte sitt köns öde, att aldrig rätt kunna inse betydelsen af det stort och djerft humoristiska. Men det är ock så gammalt och vant, att likna Molière vid den gamla Greken. Hade man blott besinnat Kellgrens uttryck om jemförelsen emellan Bellman och Anakreon!