Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 5i7 — lans, i tankansi i fantasiens herrskaper, medförde ban sitt lynne , sina begär. Slösare med själena krafter, lika väl som med kroppens, var han al- drig nöjd med det måttliga och sedvanliga. Lif* vets bägare skulle för honom städse vara rägad , och ändfi ville han tömma den i botten. Speku* lationen blef för honom en njutning , och han behandlade den såsom sådan. Uppfinningsrik , spetsigi djupsinnig, som han var', likade det ho- nom , att på oändliga vägar blixtra igenom ve* ^ tandets rymder ; dock samlade han ofta moln ^ der det borde vara klarhet. Såsom snillrik lär* )unge af Aristoteles , gäldade han åt Vesterlan- det sin skuld för hvad hail derifrån fått, och blef såi sin ordning Scholastikens grundläggare. Honom har man at tacka för mycket af det rent vetten- skapliga nit, som rådde hos medeltidens tänkare, och hvilket han befordrade genom bekantskapen med Grekerne ; men man har äfven honom till en stor del at skylla för det onödigt klippska och spetsfundiga, för denna tankans sjelfföriustelse , ja sjelfförgudning , som i synnerhet tillhörde de scholastiska filosoferne, och hvilken sedermera, lik en ond ande , sväfvat öfver kunskapens haf. Uti den sköna konsten var hait alldeles samme man; lika fyndig och rik , men lika utsväfvande. Något så djerft,fint, läckert, sinnrikt, träffar man till den grad ej hos några , som hos de Öster- ländska skalderna. Kärleken är den sträng, h vil- ken de helst anslagit. Man skulle knappast vilja tro, att i de länder , der Evas vackra afkomlin- lingar säljas till slafvinnor, detta förhållande vore