motsvarighet både i vokaler och konsonanter, såsom i Munkarnes rimmade Latin.
Utom det värde, den Arabiska diktningen i och för sig sjelf äger, intar den i vitterhetens historie ett lysande rum, i anseende till det stora välde, den utöfvat på den nyare konsten, åtminstone i de södra länderna, åt hvilken den gifvit så till sägandes hela dess ursprungliga charakter. Först meddelade den rigtning åt den provençaliska poesien, der vi igenfinna galanteriet, tankans spel med ord, känslans finhet, kärlekens rus; den har hel och hållen nedlagt sitt lynne i den äldre Franska och Italienska, samt hela den Spanska skaldekonsten.
Araberne hade i sitt hem upphört att dikta, och i vestern låg ännu all konst i lägervall. Likasom genom ett trollslag vaknade en ny sångverld. Ridderskapet var dermed samtidigt, och gaf den sin anda. I Provence och Arabernes välden i Spanien, dit desse medfört diktens gudaspel, tändes hastigt denna eld, och, lik en elektrisk gnista, genombäfvade den snart hela det södra Europa. Den poesi, som häraf uppkom, benämnes den Provençaliska [1]. Hvad som i synnerhet befordrade den, var dels Toledos eröfring i 11:te århundradet, dels korstågen. Den förra ökte gemenskapen mellan afkomlingarna af
det gamla Romerska folket, samt de Germaniska
- ↑ Det gifves i våra dagar skriftställare, som påstå, at den Provençaliska diktningen ursprungligen förskrifver sig från norra Frankrike. Se härom noten till Trouvère.
