kathedern. Qvinnans låf var målet för täflingen; hennes bifall priset för segern. Snillets finaste konstgrepp, inbillningens gladaste påhitt, blefvo härvid uppfordrade, känslans ljufvaste aningar uttryckta.
Medan folken voro försänkta i fåkunnighet, inskränkning, sedeslöshet och inbördes sköfling, — utan lagar, utan modersmål, utan kärlek för något högre — gaf chevaleriet, i förening med den provençaliska vitterleken, ett ombytt skick, ett nytt och ärbart utseende åt det ur dvalan uppvaknande slägtet. Riddaren och sångaren lågade båda för »tapperhetens höga värf och kärlekens ljufva sysselsättning«, såsom det heter i Amadis de Gaule; äran var deras allt. Kärlekens mysticism var, såsom förut är förmäldt, ett barn ifrån Österlandet, der blodet är varmare, inbillningen mera hetsig. Men den retliga, snarstickna hederskänslan, hvilken från riddarlifvet öfvergått till sednare tider, härstammade ock från Muselmanen, som är misstänksam, svartsjuk, häftig och hämndgirig. Den fanns, såsom sådan, ej hos Greker och Romare. Den höge Achilles, som var en halfgud af storhet och kraft, fördrog de skymfligaste tillmälen, utan att bjuda till envig, då en späd knape deremot ej talte en halfdragen suck, en den lindrigaste beredelse till förolämpning, utan att slå på värjfästet. Icke mycket annorledes var det hos våra gamla ättfäder, hvilka manade till holmgång i tid och otid. Detta ursprungligen vackra bruk, som härledde sig från
