Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 524 — kathedem. Qvinnans låf yar målet för täflingen; hennes bifall priset för segern. Snillets finaste konstgrepp, inbillningens gladaste påhitt, blefvo härvid uppfordrade, känslans Ijufvaste aningar uttryckta. Medan folken voro försänkta i fåkunnighet, inskränkning, sedeslöshet och inbördes sköfling, — utan lagar, utan modersmål, utan kärlek för något högre — gaf chevaleriet, i förening med den provencaliska vitterleken, ett ombytt skick ^ ett nytt och ärbart utseende åt det ur dvalan uppvaknande slägtet Riddaren och sångaren la- gade båda för �tapperhetens höga värf och kärie* kens Ijufva sysselsättningcc , såsom det. heter i Amadis de Gaule; äran var deras allt. Kärle- kens mysticism var, såsom förut är förmäldt, ett barn ifrån Österlandet, der blodet är varmare, inbillningen mera hetsig. Men den retliga, snar- stickna hederskänslan, hvilken från riddarlifvet öfvergått till sednare tider, härstammade ock från Museimanen, som är misstänksam, svartsjuk, häf- tig och hämndgirig. Den fanns, såsom sådan, . ej hos Greker och Romare. Den höge Achilles, som var en halfgud af storhet och kraft, fördrog de skymfligaste tillmälen, utan att bjuda till en- vig, då en späd knape deremot ej talte en half- dragen suck, en den lindrigaste beredelse lill för- olämpning, utan att slå på värjfästet. Icke myc- ket annoriedes var det hos våra gamla ättf^der, hyilka manade till holmgång i tid och otid. Detta ursprungligen vackra bruk, som härledde sig från