stränga begrepp om ära och mannaheder, ehuru den sedan urartat till en löjlighet, skall väl under en ädlare bildning upphöra såsom våld-sed, helst Riddarens utvertes omgifning ej mera är till finnandes, men grannlagenheten om yttre värdering af likar är dock så sammanväxt med de nyare folkens åsigter och historiska minnen, att den troligen ej förr utplånas, än de sjelfva gå under.
Troubadourens skaldskap var något i Europa alldeles nytt. Dess väsen var kärlek och galanteri. Det var så att säga mera en produkt af tidehvarfvet, än af den enskilte. Få namn äga vi qvar af Troubadourerne; och hvad desse frambragte, stod genom sitt artistiska värde ej särdeles högt. Poesin låg ej så mycket i skaldestycket, som mera i den lyriska stämningen hos folket, hvilken i sången uttrycktes. Det var liksom Eolsharpor öfverallt varit uppställda, hvilka blott behöfde en lätt vind, för att bringas till ljud. Det fans ännu ingen konst, ingen efter lagar regelbunden, af studier danad och sammanhållen diktning; det var blott en sväfvande klang, som omedveten dallrade i luften, och smekte örat just genom denna oberäknade, liksom af slumpen åstadkomna harmoni. Men sådant måste i längden blifva enformigt, emedan det allmänna, för att bli omvexlande, alltid måste ordna sig till enskilta bildningar. Troubadouren var dertill utan kunskaper; ofta till och med beröfvad insigt i innanläsning. All sin
