Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 30 —

har Akademien, som beklagar icke blott hans frånvaro utan ännu mera dess orsak, erhållit sin höga Beskyddares nådiga tillåtelse att anse Herr Järta i Akademien intagen genom uppläsningen af hans tal, hvarigenom tillfällets hufvudändamål vinnes, nemligen uppställandet af hans företrädares bild, der den redan länge varit väntad, i raden af den Gustafvianska ålderns nu, med ett enda stort undantag, bortgångna snillen.

Det är en bild icke blott af Adlerbeth, utan af hela hans tidehvarf. Det är en stor tafla af en mästares hand. Akademiens stadgar tillåta en inträdande ledamot att upplifva minnet af någon ibland de tre stora Konungarna Gustaf den förste, Gustaf Adolf och Carl Gustaf. Till dessa tre odödliga Konunga-namn kommer af sig sjelft det fjerde, som lagstiftaren ej kunde nämna. Också utan denna anledning låg i sjelfva ämnet en uppmaning att tala om den Konung, i hvars hof Coras sångare slog sin lyra, och för hvars thron han förde på en gång den fria medborgarens ock den trofasta undersåtens, den uppriktiga vännens språk.

Det tillhör icke mig att förekomma åhörarnes omdöme öfver denna lyckliga sammanflätning af Gustaf III:s äreminne med Adlerbeths, hvarvid skalden, ehuru ej sällan bortskymd af Konungen, dock vinner i ära. Jag nämner blott, att det icke är en Plutarkisk lednadsmålning man har att vänta, utan en öfversigt efter Taciti sätt,