och Canzonen. Den förra är liksom hans egen bröstbild. Den synes ock endast för de sydligaste romaniska språken vara lämplig; i synnerhet anstår den väl Italienskan med dess öfverflöd på välljud och öppna vokalrim. Väsendtligen ämnad för ljudet, hvars namn den bär, gungar den inbillningen på stilla vågor af musik, och örat förnöjes, utan att man vet hvarför. Men för stor är enformigheten, för knappt är måttet, för konstig mechanismen. Fantasien blir fasttrollad inom en viss liten rymd. Har man mycket att säga, får man ej tala till punkt; har man litet, blir meningen utvattnad. Här uppträder samma band på skalden, som i dramatiken de tre enheterna. Hänryckningen har för starka fjettrar, när man alltid skall beräkna de mångfaldigt motsvarande ändelserna, och ingifvelsens strömmande vågor kunna ej fritt svalla, när man genom de likadana rimmen idkeligen återkommer på samma tanka [1]. Sonetten kan således endast tjena att intaga epigrammets ställe; men icke höfves det henne, att, såsom det någon gång varit fallet, uttrycka en
- ↑ Jag har funnit ungefär samma tanka uttryckt i afhandlingen Lyric Poetry of Spain uti Edinburgh Review 1824, der det heter: »The elaborate Sonnet, the artificial Canzone, the intricate Sestina, — sufficient alone to have chilled the flow of lyrical inspiration — harmonized well with sentiments as artificial as themselves. Every thing took a tone of listlessness and luxurious ease, an air of composed melancholy, or quiet Epicurean enjoyment, that seemed to lull emotion to rest, and blend, in equal forgetfulness , the senses and the soul.«
