ej kan undgå att göra. Ämnets entonighet tar lika steg med formens, ehuru sköna de hvar för sig kunna vara. Petrarca synes mig, för att heta skald, vara för mycket musicus, för litet målare. Men nästan ensam står han såsom den öfversinnliga kärlekens oskuldshvita sångarsjäl, och har allena verkliggjort den gudomliga Platos höga tanka. Ingen efter honom var så ren, så skär; men felen ärfde man, såsom vanligt. Så har han, fastän emot sin vilja, angifvit tonen till allt det tomma klingklang, som sedermera icke sällan förstört äfven de vackraste gåfvor.
Boccaccio blef fader för novellen och kärleksromanen. Fransmännen hade före honom haft sagor på vers, hvilka voro nätta, artiga och putslustiga, men eljest saknade ett större konstvärde. De hade jemväl riddarromaner, hvilka smekte inbillningen med lysande och förvånande äfventyr, men utan att kärleken var det rådande elementet. I sin Decamerone flyttade han berättelsen till den obundna skrifartens område, hvilken också visserligen är dess rätta hem. Han förenade deruti föredragets behag, språkets renhet och prydligbet, med en högre poetisk lyftning. Uti La Fiammetta skapade han först en romanverld af passioner och hjertats rörelser. Han sökte äfven införa de gamles epos; dock skola hans försök i denna väg ej vara särdeles märkvärdiga för annat, än den deruti upptagna nya versarten, ottave rime, hvilken derefter, i de sydliga länderna med undantag af Frankrike, blifvit nästan uteslutande för allt epos.
