Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 542 — ef lan nndgä att göra. Ämnets entonigfiet tar li � ka steg med formens , ehuru skona de hvar för sig kunna vara. Petrarca synes mig, för att heta skald I vara för mycket musicus^ för litet mälare. Men nästan ensam stflr han såsom den öfversinn- liga kärlekens oskuldshvita sängarsjäl, och har allena yerkh'ggjort den gudomliga Platös höga tanka. Ingen efler honom var så ren, så skär; men felen ärfde man, såsom vanligt. Så har han, fastän emot sin vilja, angifvit tonen till allt det tomma klingklang, som sedermera icke sällan för- stört äfven de vackraste gåfvor. Boccaccio blef fader för novellen och kär- leksromanen. Fransmännen hade före honom haft sagor på vers, h vilka voro nätta, artiga och puts- lustiga, men eljest saknade ett större konstvärde. De hade jemväl riddarromaner, hvilka smekte inbillningen med lysande och förvånande äfven- tyr, men utan att kärleken var det rådande ele. mentet. I sin Decamerone flyttade han berättel- sen till den obundna skrifartens område , hvilken också visserligen är dess rätta hem. Han förenade deruti föredragets behag, språkets renhet och prydligbet, med en högre poetisk lyftning. Uti La Fiammetta skapade han först en romanverld af passioner och hjertats rörelser. Han sökte äf- ven införa de gamles epos; dock skola hans för- sök i denna väg ej vara särdeles märkvärdiga för annat, än den deruti upptagna nya versarten , ottave rime ^ hvilken derefter, i de sydliga län- derna med undantag af Frankrike � blifvit nästan uteslutande för allt epos.