Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— '345 — sol öfvér den gamla Ramarens lagerkrönta jord. Vi äro Italiens Maecenater mycket skyldige , så väl f<ir besittningen af de gamles skrifter , som för bvad landets skalder af sig sfelfva åstadkom-r mir. Bekantskapen med ålderdomen gaf hållning och omvexling åt de^nya skarpelserna , fördelade den ojemna kraften, hejdade farten på den un* ga örnen, som med valbehag försökte Mua starka vingar. Derföre råder, hos mäiskarne ur den Ita- lienska skolan, hvad man eljest kat svårt att a i> � träffa, denna säkerhet ej mindre i tankegång, fin i uttryck, denna noggranhet utan fjäsk, denna klarhet med bevaradl djup och ädelhet, d �tta ända till det yttersta fullkomliga välljud, kort, detta stilens behag, denna formens renhet och fastbet, brilken den romantiska konsten annor- städes vanligen mer eller mindre saknar* iMait återfinner detta förenad t icke i något annat land^ öfverbufvud. Fransmännen akulle i d^tta afse- ende kunnat sättas vid sidan af ttali^name, hade icke, hos de förra, grannlagenheten ofta varit för stor, enkelheten' ledt till ytlighet ,r och hade språ- ket varit begåfvadt med den smidighet, som är nödig för vexlande versslag, d �n bestämdhet i ton , hvarförutan. någon harmoni icke står att till- vägabringa. Hos atidra åter äro dessa egeltiska* per än mer sällsynta, så vida skalden ej synbar- ligen' utvecklat sig i öfverensstämmelse med Ita- liens eller Frankrikes författare, t. ex. Milton, Pope, Greulz, Kellgren, Oxen^tjerna. Likväl gif- vas de, hvilka alldeles på. egen hand tillvunnit sig dessa företräden; och id& bland detti nämnas