sol öfver den gamla Romarens lagerkrönta jord. Vi äro Italiens Mæcenater mycket skyldige, så väl för besittningen af de gamles skrifter, som för hvad landets skalder af sig sjelfva åstadkommit. Bekantskapen med ålderdomen gaf hållning och omvexling åt de nya skapelserna, fördelade den ojemna kraften, hejdade farten på den unga örnen, som med välbehag försökte sina starka vingar. Derföre råder, hos mästarne ur den Italienska skolan, hvad man eljest har svårt att anträffa, denna säkerhet ej mindre i tankegång, än i uttryck, denna noggranhet utan fjäsk, denna klarhet med bevaradt djup och ädelhet, detta ända till det yttersta fullkomliga välljud, kort, detta stilens behag, denna formens renhet och fasthet, hvilken den romantiska konsten annorstädes vanligen mer eller mindre saknar. Man återfinner detta förenadt icke i något annat land öfverhufvud. Fransmännen skulle i detta afseende kunnat sättas vid sidan af Italienarne, hade icke, hos de förra, grannlagenheten ofta varit för stor, enkelheten ledt till ytlighet, och hade språket varit begåfvadt med den smidighet, som är nödig för vexlande versslag, den bestämdhet i ton, hvarförutan någon harmoni icke står att tillvägabringa. Hos andra åter äro dessa egenskaper än mer sällsynta, så vida skalden ej synbarligen utvecklat sig i öfverensstämmelse med Italiens eller Frankrikes författare, t. ex. Milton, Pope, Creutz, Kellgren, Oxenstjerna. Likväl gifvas de, hvilka alldeles på egen hand tillvunnit sig dessa företräden; och må bland dem nämnas
