Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/357

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


, — 353 — idéer;. men for dem glömde han det verkliga lif- vet j och detta var hans enda fel. Han stfillde aldrig den yttre omgifvelsen tillhopa med de tankebilder, han förut gjort sig om densamma., utan tog verldeuy såsom vore den blott ^det. skö- kas, och det ädlas kroppsliga hemvist. Hans in- billning-var för rik , hans hjerta för fullL Upp- hettad genom sysselsättning med svärmiska före- ställningar f handlade han utan praktiskt medve- tande^ och mätte allt efter hvad det borde vara, ej efter hvad det är. Han var endast uti denna punkt förvriden ; i allt annat visade han stor skarpsinnighen Han var poesien i beläte, sådan denna är, utan att ledas af förstånd. Sancho var deremot ingenting mer eller mindre, än prosan sjelf. Feg, kgsinnt, inskränkt, egennyttig, tänkto han allenast på sitt eget bästa. Föreställningen om något högre, än det handgripliga, var för ho- nom en galenskap. Han gick i alla yttre förhål- landen tillväga med klok beräkning; men så snart det gällde något utöfver de lägsta bestyr, var han ohjelpligt enfaldig. Den eviga motsägelsen met- len det poetiska och prosaiska i lifvét , är ock sjelfva grundtankan i denna jättelika dikt *}. Dyg- dens, ärans, hjeltemodets, uppoffringens bländ- verk, hvilkä dag för dag visa sitt tomma gyckel- spel , och bortdö liksom meteorer i luften , — dessa gjorde }>den ädla riddaren från La Manchacc till en narr i verldens ögon, och gör det äfvea m

  • ) SädanI är äfven Sismondis omdöme. - '

Sv. Akad. Han DL. /r. ^^9 ^ �^^ J^^'- ^ ^

% *