Shakspeare tyckes ha Spaniorerna att tacka för åtskilligt, icke blott möjligen i hänseende till ämne för bearbetning, utan öfver hufvud det yppiga fantasispelet, den mångskiftande färgen, den vällustiga skönheten, hvilken eljest sällan träffas till den grad i Norden. Jag tror mig finna någon likhet mellan Calderon och Shakspeare, nemligen i det rent romantiska, äfvensom — hvad angår vissa af Shakspeares stycken — koloritens bländande fägring, tankans luftighet och svällande rikdom, språkets poetiska flykt. Midsummernights’ dream och The Tempest äro i dessa punkter helt Spanska. Vissa Scener i As you like it förekomma mig till ton och anda alldeles lika med vissa i La devocion de la Cruz. På samma sätt med What you will och andra stycken. Scenen från balconen i Romeo och Juliet är äfvenså Calderonisk. Detta säges icke, för att låta förstå, det någondera skalden varit den andres härmare. De voro samtida och kunde, under de förhållanden, hvilka då voro för handen, icke särdeles verka på hvarandra. Men båda hade hämtat bildning ur en gemensam källa, den äldre Spanska vitterheten; detta synes obestridligt. Shakspeare gaf likväl åt allt, hvad han behandlade, prägeln af sin egenhet. Derföre äro, i sin helhet, inga hvarandra mindre lika, än han och Calderon. Britten hade ett stort förstånd och en rik lefnadserfarenhet; han hade ock ett filosofiskt lynne. Hans skapelser fingo deraf sin skarpa teckning, sin säkra hållning, sin nödvändighet. Häraf hade Calderon intet. Denne
