Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ger såsom en|;Iadsoniniarfligel of ver rosenhäcken. Han har ett mfili en afsigjt, men dessa äro mera idealiska; hatis metafysik är fantasiens, ej förstån- <ieta � Derrili kom, i hänseende till Shakspeare, den Engelska humorn , hvilken han först bland alU upptagit i dikten, änskönt den sedermera blif-' vit ansedd för ett Brittens födselaiärke.^ Ur den- aamma kan lättast förklaras, hnruledes hos ho- nom den djupa smärtan kan ötVergå från en den Ijufraste yttring till en ironi, ett hån, ett ▼erldsupproriskt löje, äfvensom huru den sorg- liga högtidligheten stundom kan para sig med ett lustigt skämt och ett spelainle infall, utan att förlora djupet af ;sitt eget allvar. Man har tidt och ofta sagt, att Shakspeare var stor kännare af verlden och människorna; sfven hans mest nitisjka vedersakare ha medgif- Tit honom detta, som det synes, för att, med bevaradt sken af oveldighet, kunna på annat häll få sak med honom. Hade man noga efter- sinnat huru mycket som ligger i detta attribut, hade man måhända mera vägt på qrdet.* En mängd af de brister, man velat honom tillägga, försvinna i och genom detta medgifvande. Bland sådana bortfaller då såsom fel, att han ställt det' löjliga invid det höga, eller, med andra ord, in- fört komiska uppträden i sina sorgespel. Irerk- ligheten står ofta det lägre vid det högre ,^ om- gifves det sorgliga af de mest brokigt löjliga sce- ner. Hans säkra världserfarenhet bör jemväl den öfverklagade omständigheten tillskrifvas, att han