Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 379 —

flyger såsom en glad sommarfågel öfver rosenhäcken. Han har ett mål, en afsigt, men dessa äro mera idealiska; hans metafysik är fantasiens, ej förståndets. Dertill kom, i hänseende till Shakspeare, den Engelska humorn, hvilken han först bland alla upptagit i dikten, änskönt den sedermera blifvit ansedd för ett Brittens födselmärke. Ur densamma kan lättast förklaras, huruledes hos honom den djupa smärtan kan öfvergå från en den ljufvaste yttring till en ironi, ett hån, ett verldsupproriskt löje, äfvensom huru den sorgliga högtidligheten stundom kan para sig med ett lustigt skämt och ett spelande infall, utan att förlora djupet af sitt eget allvar.

Man har tidt och ofta sagt, att Shakspeare var stor kännare af verlden och människorna; äfven hans mest nitiska vedersakare ha medgifvit honom detta, som det synes, för att, med bevaradt sken af oveldighet, kunna på annat håll få sak med honom. Hade man noga eftersinnat huru mycket som ligger i detta attribut, hade man måhända mera vägt på ordet. En mängd af de brister, man velat honom tillägga, försvinna i och genom detta medgifvande. Bland sådana bortfaller då såsom fel, att han ställt det löjliga invid det höga, eller, med andra ord, infört komiska uppträden i sina sorgespel. I verkligheten står ofta det lägre vid det högre, omgifves det sorgliga af de mest brokigt löjliga scener. Hans säkra världserfarenhet bör jemväl den öfverklagade omständigheten tillskrifvas, att han