Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 38t ->

/ m

.bjul) h vilka eljest utifrån ich^ kunna bli ajrnU-' ga. Han fölfer hvarje rörelse allt ifrån dess 4or � sta och obetydligaste bildningsform , alla grader* na igenom, intill utbrotti&t. Ja, man ofta för- ibraSy då man erfar ,< att faaji kan afsloja äfyen det, hvilket man' gema ville tro sig sjelf ensamt forbehåHet att känna och veta. Öfverhufvud är det hans företräde, att sant dramatiskt framställa. Handlingen liksom födes i min åsyn. Hvilken rörlighet, liflighet i utvecklingen! Ingenting be- höfver jag förutsätta eller h^ i minnet,* ty jiig genomlefver sjelf alltsamma^i* Det är detta, aom gör Shakspeare till en viss grad populär, e* huru han är den djupsinnigaste bland alla skalden , Shakspeare är mångsidig och omvexlande, tj sanningen är det allena. �n bildni^igskraft, som ej näres af sanning, härmar alltid sig sjelf. Men ej blott den vanliga lefhadens lierfaldiga villkor och ställningar erbödo sig villigt åt hans pensel; äfven bimmelen och underverlden , med alla dess mellanriken, voro för honom tillgäng- liga. Elfvor och sylfer, feer och lyktgubbar, spöken och hexor, andar och undergörare, alla hade han i sin tjenst, alla lydde hans besvärj- ning. Det höga Och skakande, det Ijufva och kärliga, det älskliga och menlösa, det hånande , det smärtandé, det fantastiskt löjliga, — detta allt kunde han teckna så, som ingen före elfer jsfter honom gjort det. Sisnvondi utlåter sig, att Shakspeare �noga menniskoma, men illa händelserna, si.