drifhjul, hvilka eljest utifrån icke kunna bli synliga. Han följer hvarje rörelse allt ifrån dess första och obetydligaste bildningsform, alla graderna igenom, intill utbrottet. Ja, man ofta förfäras, då man erfar, att han kan afslöja äfven det, hvilket man gerna ville tro sig sjelf ensamt förbehållet att känna och veta. Öfverhufvud är det hans företräde, att sant dramatiskt framställa. Handlingen liksom födes i min åsyn. Hvilken rörlighet, liflighet i utvecklingen! Ingenting behöfver jag förutsätta eller ha i minnet, ty jag genomlefver sjelf alltsammans. Det är detta, som gör Shakspeare till en viss grad populär, ehuru han är den djupsinnigaste bland alla skalder.
Shakspeare är mångsidig och omvexlande, ty sanningen är det allena. En bildningskraft, som ej näres af sanning, härmar alltid sig sjelf. Men ej blott den vanliga lefnadens flerfaldiga villkor och ställningar erbödo sig villigt åt hans pensel; äfven himmelen och underverlden, med alla dess mellanriken, voro för honom tillgängliga. Elfvor och sylfer, féer och lyktgubbar, spöken och hexor, andar och undergörare, alla hade han i sin tjenst, alla lydde hans besvärjning. Det höga och skakande, det ljufva och kärliga, det älskliga och menlösa, det hånande, det smärtande, det fantastiskt löjliga, — detta allt kunde han teckna så, som ingen före eller efter honom gjort det.
Simondi utlåter sig, att Shakspeare »noga kände menniskorna, men illa händelserna, så
