Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/387

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


~ 383 — irara fullt Uieatraliski något smn hon ij^Mommer sina landsmän ensamt. Han är ocliMtnndom allt- för spetsfundig, och hade ofta kunnat spara ett och annat ordspel och besynneriigt infall , hvil- ket icke är för det hela nödvändigt. Han, lik- som EhrensYärd, tecknar äfven i allmänhet 'för hastigt och genomg&ende, för att bli fullt fattlig för mängden. Tankan blir sä spänd, slutningskon- ateh blir sä starkt tagen i beskattning, att det till och med för hvem som helst är svart, att föl- ja med honom, utan att förlora mycket. Ofta hvilar stor vigt på ett enda ord, och i fall detta undgår åhöraren, är han osäker om det hdas' gång. Shakspeare är i detta afseende motsatsen af Tyskarne, hvilka äro alltför långtrådiga i hand- lingens utspinning, sä att intrycket svalnar ge- ' nom vanan att känna det. Han är, i idéemas sammanbindning, ofta nog vågsam, sällan enkel, öfvergången är alltför djerf och besynnerlig. Hjeltarne äro enkla i sina rörelser, men icke alltid i sitt språk. Det ligger deruti ofta för mycken skarpsinnighet, för många aflägsiia sam- manställningar. Han ville intet ge till spillo af hvad hans rörliga inbillning sammanfört. Här- medelst för hans diktion ofta utseendet af något sökt och arbetadt, ehuru orsaken kanske bör sökas i brist på bemödande. Emellertid har det- ta 'icke sällan skadat munterheten i hans komi- ska uppträden , och det rörande i hans tragiska. — Någdngång skär han ock särdeles till i växten. Så är Falstaff öfverdrifven ' t Merry JVives of ' JVindsot. Att haa för tredje gången låter narra