vara fullt theatralisk, något som hon tilldömmer sina landsmän ensamt. Han är och stundom alltför spetsfundig, och hade ofta kunnat spara ett och annat ordspel och besynnerligt infall, hvilket icke är för det hela nödvändigt. Han, liksom Ehrensvärd, tecknar äfven i allmänhet för hastigt och genomgående, för att bli fullt fattlig för mängden. Tankan blir så spänd, slutningskonsten blir så starkt tagen i beskattning, att det till och med för hvem som helst är svårt, att följa med honom, utan att förlora mycket. Ofta hvilar stor vigt på ett enda ord, och i fall detta undgår åhöraren, är han osäker om det helas gång. Shakspeare är i detta afseende motsatsen af Tyskarne, hvilka äro alltför långtrådiga i handlingens utspinning, så att intrycket svalnar genom vanan att känna det. Han är, i idéernas sammanbindning, ofta nog vågsam, sällan enkel. Öfvergången är alltför djerf och besynnerlig. Hjeltarne äro enkla i sina rörelser, men icke alltid i sitt språk. Det ligger deruti ofta för mycken skarpsinnighet, för många aflägsna sammanställningar. Han ville intet ge till spillo af hvad hans rörliga inbillning sammanfört. Härmedelst får hans diktion ofta utseendet af något sökt och arbetadt, ehuru orsaken kanske bör sökas i brist på bemödande. Emellertid har detta icke sällan skadat munterheten i hans komiska uppträden, och det rörande i hans tragiska. — Någon gång skär han ock särdeles till i växten. Så är Falstaff öfverdrifven i Merry Wives of Windsor. Att han för tredje gången låter narra
