Dædalus-bilder, då våra deremot flyta likasom skyar, på det blå stjernefästet.« Och denna omständighet har intet att tacka slumpen för; den ligger i sakens natur. All poetisk verksamhet börjas nemligen med uppfattning af yttre föremål. Följaktligen sysselsatte sig Greken, såsom den förste skalden, mera med bilder, än med känslor. Men naturen är den, från hvilken bilder måste hämtas, och beskrifningen af de intryck, hon gifver, kan ej gå längre, än att den blir liflig och träffande. Natur-skönheterna, fastän inbördes vexlande, äro dock i grunden sig alltid lika. Stormen, blixten, vågen, stjernan, är i evighet densamma, och väcker hos alla en ungefärligen likadan känsla. Den, som första gången fick på duken lägga dessa ursprungliga färger, han ägde ett tillfälle att hänföra, som hvar och en efter honom måste vara utan. Efterträdaren kan vara ny i färgblandningen, i tillsatser, i enskiltheter, men hufvuddragen äro förut gifna, och man blir lätt öfverdrifven, om man söker tillvägabringa något på samma väg, som en annan. Nyhetens behag är i allt fall förgånget, och mycket vill det till, om det af något annat skall kunna ersättas. Dessutom medför den första åskådningen af universum en oskuld, en enkelhet, som sedermera icke kan komma på någons lott, och det, emedan den är en fullkomlig illusion för skalden sjelf. Den första kärleken förvexlar sig med sitt föremål; derigenom går det egna Jag förloradt. Hänryckningen är som starkast, så länge man sjelf ej
