ej sin motsvarighet, blir fallet med vitterheten enahanda. Syftningen af Grekernes odling var uti allt realistisk. Så dess mythologi, så dess filosofi, så dess konst. Plato och Neoplatonikerne voro väl snarare idealister. Men redan när Plato uppstod, var det för det mesta ute med den charakteristiska Græcismen; Neoplatonici bilda än mera bestämdt öfvergången till en annan tid. På lika sätt står Euripides på skiljevägen. Hos Romarne lefde det antika åter upp, och kunde, under annan skapnad, der bibehålla sig, sedan hufvud-elementet var flyktadt från Hellenerna. Inom det skönas gräns, gaf sig denna reala rigtning tillkänna uti sträfvandet, att i formen inlägga betydelse. Det antika yppar ett begär, att ge kroppen själ; det romantiska deremot, att ge själen kropp. Här ligger hela skillnaden, men också är den tillfyllest skarp. Den röjer sig öfverallt. Derföre började den moderna spekulationen med mystik, och har alltjemt sedan bemödat sig, att liksom bli qvitt andans envälde, och ingå i förbund med sinneverlden. Den romantiska konstens häfder visa på lika sätt en gång utåt, då den antikas visa en successif lutning inåt. Folkpoesien hos de nyare saknade, så vidt möjligt var, form. Skaldekonsten har sedan efterhand sökt tillegna sig formens begränsning och skönhet, ehuru det yttre ändock alltid varit underkastadt det inres inflytelse, och icke, såsom i Grekland, tvertom.
Så motsatta rigtningar måste bilda sig egna
