Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/409

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


— 4o5 — Så långt går historien. Nu är det rätt och tillbörligt att pröfva, om och i hvad mån de nämnde enheterna äro af behofvet föreskrifna och ändamålet motsvarande. För egen del har jag ingenting emot regeln, så vida den ej är ovillkorlig och uteslutande. Kan en fortgående handling inom så trånga gränser fasthållas, utan att derigenom dess lif och charakter blir uppoffrad, så visst får på sådant sätt det hela en mera plastisk bestämdhet, rund- ning och sinnlig åskådlighet; och mäter man för- tjensten efter graden af svårigheter, som äro att öfvervinna, blir en dramatik efter dessa grund- satser onekligen den förnämsta. Jag vill äfven vidgå, att de af Fransmännen uti tragedien all- männast upptagna ämnen, likasom den hof- och kammar-ton, som förlade händelsen oftast i ett förmak eller kabinett, mera lämpade sig för en dylik inskränkning. Också finnes det, uti de bättre Franska sorgespelen, mer än i andra, hvad man kallar ensemble. Men att göra satsen till allmän, och dervid gifva till spillo de skönheter, hvilka under en friare behandling möjligen stå till buds, deri låg just villfarelsen. Att tillköpa sig en yttre regelrätthet för konstens djup och rika tillgångar, är en klen handel. Å en annan sida bör det icke heller förnekas, att vissa romantiska dramaturger alltför litet gjort afseende på den enhet, som skådespelet, till följd af sin natur, måste äga; såsom då Calderon, i ett af sina stycken, låter personer uppstå ur tre