Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/433

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ren och skär, e&som 5itt upphof^ lan den e} undgå , att vara välgörande för d6'n invertes men- niskan. Och vill man f5r moral anse ett bemö- dande, atty på hvilken väg som helst ,' närma den dödliga intill det fullkomligaste, hvarföre kan icke då konstens uppgift vara med moralens forenl%? Men icke bör man så förstå saken , som ålåge det dikten, att göra en tillämpning af den positiva regeln i sedelagen; Så snart en yttre faevekelsegrund intager det skönas natur, blir konsten, såsom sådan, uppfaäfven. Härmed är fa värk en sagdt eller menadt, det skalden saknar rättighet, att behandla något, som rör sammanlefnadens sedliga sida. Lärodik- ten, likasom den sedolärande fabeln, är på in* tet vis.- oförtjent af ett rum inom det vittra her- radömet Fritt står det äfven, att näpsa svaghe- ten, gissla lasten och dårskapen, helst om man kan göra det så poetiskt, som Mbliére bchjem- lika mästare. Blott att icke detta, i det jitre belägna syfte må i allmänhet bestämma och be- tingandet skönas tankebild, eller tränga sig fram till dess enda eller första ändamål. f Den oveldige bedömmaren finner ingen li- ten motsägelse i det förfarandet, att ställa mo- ralen såsom allmänneligt ögonmärke för skalden, och med detsamma eller undertiden alstra det, som för sedligheten är mest förnärmande. Un- der det stormklockan gick som starkast, för att väcka folkslagen, att gripa till räddningsanstalter mot den utan styre och kompass gungande