ren och skär, såsom sitt upphof, kan den ej undgå, att vara välgörande för den invertes menniskan. Och vill man för moral anse ett bemödande, att, på hvilken väg som helst, närma den dödliga intill det fullkomligaste, hvarföre kan icke då konstens uppgift vara med moralens förenlig? Men icke bör man så förstå saken, som ålåge det dikten, att göra en tillämpning af den positiva regeln i sedelagen. Så snart en yttre bevekelsegrund intager det skönas natur, blir konsten, såsom sådan, upphäfven.
Härmed är hvarken sagdt eller menadt, det skalden saknar rättighet, att behandla något, som rör sammanlefnadens sedliga sida. Lärodikten, likasom den sedolärande fabeln, är på intet vis oförtjent af ett rum inom det vittra herradömet. Fritt står det äfven, att näpsa svagheten, gissla lasten och dårskapen, helst om man kan göra det så poetiskt, som Molière och jemlika mästare. Blott att icke detta, i det yttre belägna syfte må i allmänhet bestämma och betinga det skönas tankebild, eller tränga sig fram till dess enda eller första ändamål.
Den oveldige bedömmaren finner ingen liten motsägelse i det förfarandet, att ställa moralen såsom allmänneligt ögonmärke för skalden, och med detsamma eller under tiden alstra det, som för sedligheten är mest förnärmande. Under det stormklockan gick som starkast, för att väcka folkslagen, att gripa till räddningsanstalter mot den utan styre och kompass gungande
