fantasiens vådor och äfventyr, påkallade räddarnes egna företag en frälsning af annan beskaffenhet. Voltaire diktade sin Pucelle; Grécourt, Crébillon, Piron m. fl. afhöljde med stor djerfhet, hvad blygsamheten alltid kastat sin slöja öfver.
Det gifves ännu en dager, ur hvilken den Franska skolan framstår olik de flesta af Europas vitterhetsidkare: populariteten. Vi veta, att bildningen var i Frankrike, så mycket den kan vara det, en för alla gemensam egendom. Dagens beqväma lefnadsvishet gjorde icke litet åt. Tillgängligheten verkade både godt och ondt. Skalden och tänkaren undveko härigenom mörkrets blinda skär och abstraktionens reflar. Men den förre blef ofta tom, och den sednare ofta ytlig. Vettenskapens och konstens lustgård skulle ständigt stå öppen för den kära allmänheten; den blef härmedelst en allmänning, der den förbifarande obehindradt och kostnadsfritt kunde beta sina Pegaser. Ingen fans, om än aldrig så klenhöfdad och arm på insigt, som ej trodde sig om, att i blinken lösa de svåraste uppgifter, hvilka någonsin varit ett föremål för den vises djupa begrundning. Den majestätliga togan, den rika purpurn blefvo hvardagskläder, med hvilka den enfaldigaste och ringaste kunde smycka sig, efter behag.
Sedan nu den egentliga skaldekonsten varit mål för undersökningen, är det tid att något orda om vältaligheten.
