uppställningar, som erkändes för goda. Men hvad skulle det blifva, om det för vältaligheten gåfves en förut bestämd form: om hvarje författare ej finge lämpa sitt föredrag efter sitt ämne, och efter sitt eget snilles lynne? Hon skulle falla från sin höjd, såsom fri konst, och nedsjunka till samma enformighet och afdöda tillstånd, som t. ex. embetsspråket, hvilket är alldeles stelnadt.
Intet har varit mera utsatt för misstydning, än begreppet om framställningens värdighet och jemnhet. Det sanna snillet glömmer sig icke derföre, att det då och då aflägger den tunga kröningsmanteln; det bär sitt majestät alltid och allestädes med sig. Allt skönt är tillika ädelt, äfven om det visar sig i den mest enkla och naturliga drägt. Föredragets jemna utbildning är icke detsamma, som en jemn enformighet och en jemn medelmåtta. Den ådalägges endast i den aldrig störda öfverensstämmelsen med ändamålet: i framställningens fullhet, så hvad tanke som uttryck beträffar. Men att göra allt lika flackt, lika torrt, lika magert, vore att göra ett sandfält till ett Elysium. Till och med den stilla spegelböljan, så skön hon är, förlorar i längden sitt behag, om man icke ser vinden någon gång häfva henne, eller en farkost gunga, eller en fisk spritta i vattenbrynet, eller ett grönskande träd stå på stranden. Naturen har fördjupningar och höjder, har strömmar och bäckar, har ekar och blommor; det höga och det låga, det stora och det lilla, det starka och det veka ombyter med
