Gyllenhjelms grafchor, är lika sann och rörande, som poetiskt liflig, utan att ändå träda från det obundna föredragets anda, och gå in på diktens sfer. Jag nämner detta ställe icke såsom det enda sköna, utan derföre, att det allt sedan barndomen legat mig behagligt i minnet, och af vissa konstdomare blifvit anfördt såsom prof på förfelad rhetorik. Hvad man emot Lehnbergs framställning, i dess helhet, hade att påminna, utgör mera en förebråelse mot den form, han tillegnade sig, än mot honom sjelf. Han har, genom sitt originela, blida och älskvärda yttringssätt, läsaren så i sitt område, att denne, äfven med fördom emot författaren, måste stå på sin vakt, för att ej glömma sina föresatser. Så stor är en rik naturs öfverlägsenhet, jemväl i dess förvillelse! — Oxenstjerna, en äfven så rik natur, och dertill skald af hög ordning, följde, också han, i vältaligheten tidens smak. Men man kan hos honom lika lätt förälska sig i detta manér, — en omständighet, farlig utan tvifvel; emedan man, i detta sätt att framställa, måste så att säga vara mästare, för att ej bli löjlig. Idéens fullhet och ofta poetiska lyftning, rundningen i tankans öfvergångar, och slutligen det försmältande behag, hvilket, likt en Charis-slöja, låg halfrodnande öfver det hela, gjorde Oxenstjerna till en konung bland talare.
För denna korta utflygt må jag njuta tillgift. Den inställde sig nästan ofrivilligt: mitt Svenska hjerta förledde mig. Jag vill nu, på de
