Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


hjelms grafchor* är lika sann och rörande, aom poetiskt liflig, uran att ändå träda frfln det o- bnndna föredragets anda, och gå in på diktens sfer. Jag nämner detta ställe icke såsom det en- da sköna, utan derföre^ att det allt sedan barn- domen legat mig behagligt i minnet, och af vis- sa konstdomare blifvit anfördt såsom prof på förfelad rhetorik. Hvad qfian emot Lehnbergs framställning", i dess helhet, hade att påminna^ utgör mera en förebråelse mot den torm, han tillegnade sig, än mot honom sjelf. Han har, genom sitt originela, blida och älskvärda jtt* ringssätt, läsaren så i sitt område, att denne, äfven med fördom emot författaren, måste stå på sin valit, för att ej glömma sina föresatser. Så stor är en rik naturs öfverlägsenhet , jemväl i dess förvillelse! — Oxenstjerna, en äfven så rik natur, och dertill skald af hög ordning, följde, också han, i vältaligheten tidens smak. Men man kan hos honom lika lätt förälska sisr i det- ta maner, — en omständighet, farlig utan tvif- vel; emedan man, i detta sätt att framställa, måste så att säga vara mästare , för att ej bli löj- lig. Idéens fullhet och ofta poetiska lyftning, rundningen i tankans öfvergängar, och slutligen det försmältande behag, hvilket, likt en Charis- slöja, låg halfrodnnnde öher det hela, gjorde OxeAstjerna till en konung bland talare. f För defina korta utflygt må jag njuta till- gift. Den inställde sig nästan ofrivilligt: mitt Svenska hjerta förledde mig. Jag vill nu, på de