känslans retliga lif och fantasiens spänstighet. Hvad de ej sjelfve kunde hylla, stämplades såsom onaturligt eller barbariskt, och så blef det en allmän tanka. Det fanns ganska litet hos utländningen, som ej vid den allmänna besigtningen utsynades. »Söderns folk, Italienaren, Spanioren och Portugisaren, hade otvifvelaktigt en rikdom i inbillning, en färgblandning, en häftighet, en fin-känslighet, som Boileau ej kunde fatta; men kanhända hade, just af detta skäl, läsningen af hans arbeten bekommit dem bättre, än Fransmännen. Öfverhufvud är hans granskning helt och hållet negatif; han utmärker fel, han hindrar snedsprång; men han känner icke lifligt, han inger hvarken lyftning eller hänryckning; han tänker ej ens på, att elda inbillningen. Han är för ingen del tjenlig, att gifva Fransmännen, hvad dem fattas, denna poetiska eld, som är andra folkslag förbehållen; men utrustad med ett sundt omdöme och mycken skarpsinnighet, kan han visa utländningen, hvad denne har för mycket, och hjelpa honom att bli af med det.« (Sismondi) — Hvilken fördomsfri instämmer ej i detta omdöme? Men på den Franska skaldekonsten öfverhufvud kan man lämpa den satsen, att menniskornas handlingar ofta äro bättre, än deras theorier.
Genom bemödandet att återföra konsten till dess antika enkelhet, sansning och bestämdhet, fick det Franska skaldskapet sitt afgjorda lynne. Det erhöll en plastisk åskådlighet, klarhet och
