Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 456 — jemförelse det största konststycke i stylisti^ vag , hvilket Svenska sprflket på flera sekler har att uppvisa. Intet af hvad vfir tid figer bäst i den vägen I kan närmas derintili. Framställningen är naif/ lef vande och pittoresk, som hos Homerus och Herodotus; stark och storsint, som hos Li � vius, kort, som hos Tacitus. I gedigenhet, i uttryckets afmätta korthet, fundning och träffan- de bestämdhet, öfvergfir detta ^rbete den tren- ne hundratal äldre Landslagen; — en märklig företeelse under * en nästan . successif förslapp- ning. De främmande utväxterna undanklipptea af Dalin, men han gick alltför flitigt med saxen om- kring, och bortklippte med detsamma mycket af det gamla inhemska, hvilket förtjente att qvar- stå � Sammanställningen med hans samtida utfal- ler dock mycket till hans fördel. Huru högt srår han ej öfver Wilde och dennes jemlikar? Han har, i hvad tidehvarf som helst, en aktad plats. Under frihetstiden fortsattes alltjemt putsningen, men den kom likväl ej rätt i gäng , förr än se- dermera, dä man följt än Fransko, än Tyska fö^ rebilder. Mörk, Tessin och Bolin, ehuru inbör- des mycket olika, förtjena hågkomst. Kellgren har äfven som. prosatör en hög plats; skulle ha

  • en högre , om hans stil vore mera fyllig. Lehn-

berg gaf prosan en ny form, och utvecklade en dittills okänd art af framställning. Om jag ock för egen del skulle önskat, att ett snille, sOm han, användt sin stora förmäga i en annan rigt-