Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 456 —

jemförelse det största konststycke i stylistisk väg, hvilket Svenska språket på flera sekler har att uppvisa. Intet af hvad vår tid äger bäst i den vägen, kan närmas derintill. Framställningen är naif, lefvande och pittoresk, som hos Homerus och Herodotus; stark och storsint, som hos Livius, kort, som hos Tacitus. I gedigenhet, i uttryckets afmätta korthet, rundning och träffande bestämdhet, öfvergår detta arbete den trenne hundratal äldre Landslagen; — en märklig företeelse under en nästan successif förslappning.

De främmande utväxterna undanklipptes af Dalin, men han gick alltför flitigt med saxen omkring, och bortklippte med detsamma mycket af det gamla inhemska, hvilket förtjente att qvarstå. Sammanställningen med hans samtida utfaller dock mycket till hans fördel. Huru högt står han ej öfver Wilde och dennes jemlikar? Han har, i hvad tidehvarf som helst, en aktad plats. Under frihetstiden fortsattes alltjemt putsningen, men den kom likväl ej rätt i gång, förr än sedermera, då man följt än Franska, än Tyska förebilder. Mörk, Tessin och Botin, ehuru inbördes mycket olika, förtjena hågkomst. Kellgren har äfven som prosatör en hög plats; skulle ha en högre, om hans stil vore mera fyllig. Lehnberg gaf prosan en ny form, och utvecklade en dittills okänd art af framställning. Om jag ock för egen del skulle önskat, att ett snille, som han, användt sin stora förmåga i en annan