med Schiller. Med den förre i en viss enkel efterföljd af naturen, i lägre förhållanden. Men dermed kom vår skald icke sällan till korta. Målningen förlorade ofta, det vill säga i detaljer, det ädla och bildade, som skaldekonsten, och kanske mest sorgespelet, alltid måste äga. Hos Shakspeare var denna djerfva gång från det stora till det lilla, från det höga till det låga, otvungen och naif, och är derföre en fördel; någon brist i framställningens grannlagenhet kunde förlåtas en man på hans tid. Men med andra villkor blifva andra fordringar. Hos Oehlenschläger förekommer denna natur sökt, och om den icke är det, kan den ej freda sig från utseendet. — Eljest till hela hufvudrigtningen synes Oehlenschläger ha tagit Schiller till föresyn. Sinnesstämningens utveckling är, i högre grad än hos Schiller, det väsendtliga. Någon skarp blick öfver den inre och yttre verldens sammanhang, någon fin iakttagelse af menniskolynnets skiftning och egenheter, med ett ord, denna charakterens samtlighet och den poetiska reflexionens djup, som vi beundra hos Shakspeare, är icke hvad man här finner; men i stället fyndighet af bevekande situationer, en väl invecklad och utspunnen intrig, och en klokt anbragt theatralisk prydning. Oehlenschläger har här, såsom alltid, en liflig fantasi, rikdom i uppfinning och sinne för det pittoreska. Dialogen är ofta sinnrik, men i allmänhet något ytlig, ojemn och utan styrka; konturerna äro flygtigt uppdragna, och det hela har en svag hållning, såsom i Axel
