Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/519

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 5i5 . — med Schiller. Med den förre i en Viss enkel efterföljd af naturen, i lägre förhållanden. Men dermed kom vår skald icke sällan till korta. Målningen förlorade ofta, det vill säga i detaljer, , det ädla och bildade, som skaldekonsten, och kanske me^t sorgespelet, alltid måste äga. Hos Sbakspeare var denna djerfva gång från det sto- , ra till det lilla, .från det höga tiU det låga, o- 4vangen och naif, och är derföre en fördel; nå- gon bri �t i framställningens grannlagenhet kunde förlåtas en man på hans tid. Men med andra villkor blifva an.dra fordringar. Hos Oehlen- schläger förekononfiier denna natur ^sökt, och dm den icke är det, kan den ej freda sig från utseen** det. -^ fljest till hela hufvudrigtningen 'synes Oehlenschläger ha tagit Schiller till föresyn. Sin- nesstämningens utveckling är, i högre grad än hos Schiller, det väsendtliga., Någon *skarp blick öfver den inre och yttre verldens sammanhang, någon fin iakttagelse af menniskolynnets skift- ning och egenheter, med ett ord, denna cha- rakterens samtlighet och den poetiska reflexio* nens djup, som vi beundra hos Sbakspeare, är icke hvad man här finner; men i stället fyndig* het af bevekande situationer, en väl invecklad och utspunnen intrig, och e% klokt anbragt thea- tralisk prydning. Oehlenschläger har här, såsom alltid, en Mig fantasi, rikdom i uppfinning och sinne för det pittoreska. Dialogen är ofta sinn- rik, men i allmänhet något ytlig, ojemn och u- tan styrka; konturerna äro flygtigt uppdragna, och* det hela har en svag hållning, såsom i Axel