Man har börjat inse, att snillet har sin lag och sin ordning inom sig: att konstläran utvecklas ur konsten, och icke är ett ritmönster för henne. Mångfaldig, såsom skönheten är i naturen, är hon ock i skaldens verld, i fantasiens rike, i känslans hemlighet. Frankrike och England, förut ömsesidigt misskännande hvarandra, ha knutit gästvänskapens band, ha erkänt hvarandras dygder, och vexlat handslag. Albions stolta Ö, nedblickande fordom med förakt på smärre folkslag, knyter nu, med klarnadt anlete, en krans om sin hjessa af Nordens skönaste blommor. Italien, under sekler försänkt i drömmen om sin diktkonsts evigt gyllene ålder, har omsider förnummit sitt skridande tillbaka, har i England och Tyskland sökt och funnit gryningen af en ny skaldedag. Erkännandet af en förtjenst, utom sin egen, är första villkoret för bildning. Aktningen för sig sjelf är annat, än sjelfbeundran, och kärleken till fosterbygden annat, än sidvördnad mot alla öfriga. Ingen national konst kan bestå i tiden, om man lössliter sig från de band, hvilka sammanknyta hela menniskoslägtet. Utvexlingen af hvarandras fördelar, af hvarandras egenheter, är det enda, hvilket motväger den förstelning och inskränkthet, som är fördomens vanliga frukt. Intet äfventyr för nationaliteten är härvid fästadt. Den förståndige resande, som hemvänder från främmande trakter, är icke dårlig nog, att bli utländningens apa; men fastmer inser han så mycket klarare, hvad fäderneslandet har eget, har till sin fördel; medan han på
