Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 4 —

kallar mig eder like. Det är förtjusningen för den Svenska äran i ord och gerning, i tal och skrift: det är kärleken för vårt gemensamma språk, så egnadt att i manligt sköna ljud uttrycka ett ädelt folks minnen och hopp, tankar och känslor: det är nitet för Svenska Vitterheten, att den allt mer måtte bli värdig sina anor, samt en gång nämnas och kännas med heder så långt som ryktet om Svenska bragder nått. Se der det mål, de önskningar som förena oss! — De tillhöra ej uteslutande edert samfund. De tillhöra Nationen, som inom sitt sköte aldrig skall sakna Snillen, hvilka ett sådant mål eldar till ärofulla räkor. Men om detta mål främjas af fria arbetare, så följer deraf ej, att det icke kan främjas af särskilt kallade, eller att de kallade arbetarne ej tillika äro frie arbetare. Sanningens och skönhetens tjenst är ej blott fri; den gör fri. Vägarna till deras tempel kunna vara olika. Målet är ett: sinnelaget hos de sträfvande är ett. De skola sluta, om ej begynna, med att erkänna hvarandra.

Och behöfdes det en föresyn för det frisinnade omdöme, som ger all förtjenst dess rätt; hvar skulle vi finna den större och härligare än hos sjelfva den odödliga Stiftaren af detta Samhälle? För hvilken stråle af det färgspel, hvari Snillets glans bryter sig, upplysande och fägnande verlden, var väl Gustafs öga tillslutet? Sjelf Snille, hvilket slags Snille har han ej utmärkt, belönt, älskat och beskyddat? Jag ser tillbaka