Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 5 —

på rikedomen af de namn, som upplysa hans tidehvarf. Alla påminna de om honom. Talaren, Skalden, Vettenskapsmannen, Konstnären lifvades lika af hans blick, och de sins emellan mest skiljaktiga gåfvor och egenskaper förenades här i en gemensam kärlek. Ingen af dessa män, hvilkas ljus slocknat ibland oss, för att åter uppgå i evig stjernglans på minnets himmel, fans, som ej kände sig med denna Konung förenad genom ett ännu skönare band än välgerningarnas. Sådan var den känsla, som eldade, intill hans lefnads slut, på främmande strand, äfven den författare från Gustafs dagar, hvars skrifter mest aflägsnade sig från hoppet om ett Hofs bifall. Sådant lefver det minne, som är ljuset i natten af den åldrige Skalds dagar, hvilken från Gustafs tidehvarf ännu är qvar, den ende, och ensam med sin ära. Hrarifrån den gemensamma, rörande, outplånliga tillgifvenheten för denna Konung hos Snillets söner? — Han ägde ej blott belöningar, han ägde ett hjerta för deras yrken. Det var detta samma hjerta, som, brinnande för äran, endast ville att ingen sådan för Svenska namnet skulle vara främmande, endast sökte att förena alla dess stjernor till en strålkrans kring Sveas panna. Det var detta samma hjerta, hvars ädelmod äfven segrade i döden; och hvars sista suck var förlåtelse. — Gustaf föll. — Den efterverld, som redan sitter till doms öfver hans blodiga stoft, skall utan tvifvel, om den minnes hans dygder, äfven ej förgäta hans fel. Vi ihågkomma, att han vågade tänka stort om Fäderneslandet; och gifves