— 99 — flyttar sig till tiden, dä stycket skrefs, och är be- kant med de förnämsta personer och händelser. Odens sista ord, att han hoppas den hämnd en dag att smaka, Att Ijnnga krigets blixt i Låtiens barm tillbaka, målade icke blott Gustafs känslor, men den sven- ska national-känslan sådan den ännu lefver. i öfrigt förklarar skalden, redan i sitt företal, sig beredd på klandret af bristande lokalmålning och saknad af hvad som tillhörde skildringen af tidens gudalära, ålderdomsbruk, kämpaspråk och seder. Det hado, säger han, icke varit svårare att låta Oden tala om Bifrost och Ygdrasil, om Nifel- hem och Muspelhem, Fenrisulfven och Midgards- ormen: förkunna för sitt fältråd hvad Mimers huf- vud uppenbarat honom; försöka seid och galdrar emot Pompés öfvermakt; nyttja sina korpar att ut- speja Yngves ankomst, och sitt skepp Skidbladner att föra honom hem. Skalden hade dock ej trott, att sådant skulle anslå hans samtida. Han ansåg äfven för sin del, att den högre dramatiken borde mindre vara "ett lustverk för inbillningen, af for- mer och skaplynnen, sådana de i verkligheten ut- märkt olika folkslag, tider och personer, än en målning af det högre menskliga, sådant det hos alla folkslag och i alla tider igenfinnes." Han stödde ,
