— 102 — o �Per segraren yid Uttis, Valkiala, Fredrikshamn och Svensksund; kan högmodas att teckna honom sådan som han en dag skall sjnas i häfderna: stor af vapnens rykte � upphöjd af sjelfva motgången � liksinnig i mödor och mäktig af sitt snille i de vådligaste ögonblick. Men jag har nämnt häfder- na � och det tillhör oss icke att förekomma dem/* — Sedan talaren derefber med hänförande drag skil- drat � huru hufvudstadens jubel emottagit de kri- gare � som åtföljt Gustaf; huru jemväl i den sam- ling � som nu omgaf honom, få torde finnas, hvilka ej ur fridens händer återfått någon make � någon son � någon anhörig, som på farans falt hedrat sitt namn � eller lagt nja till sin ätts forna förtjenster emot fäderneslandet och förökt med en ny skörd dess äldre lagrar �" — huru "deras rykte gått före dem, hvar medborgare nämner dem � hvarje lands- ort emottager dem med aktning och erkänsla, — utbrister han: "O I lycklige fäder � som ännu lef- ven vittnen af edra tappra söners ära! I värdiga makar � som trycken till edert bröst dessa fädernes- landets hämnare! SkuUen I bortbyta mot ett oaf- brutet lugn � mot de förflutna årens trygghet � dessa lagrar � dessa hedrande sår � dessa äretecken � denna allmänna vördnad? — Men I ädle stridsmän, som genom edert mod återkallat till våra vapen Euro- pas förundrade ögonkast; om ett samfund � stiftadt
