— 103 — af den konung, vid hvars sida 1 stridt, helgadt åt språket och hjeltarnes odödlighet, — om detta samfund genom någon förtjenst vunnit eder akt- ning; om, efter de lagrar I skurit, dess tänkesätt ännu smickra eder stolthet, och om den svaga röst, som händelsen anförtrott att vara dess tolk, med ett ögonblicks * bifall af eder kunde höras, så emottagen här, i närvaro af hvad^ nationen äger mest lysande, detta offentliga offer, som minnets yrken helga åt tapperheten. Och 1, som på stri- dens fält slutat edra berömda dagar, eller der af dödens hand emottagit eder första lager, öfver eder aska hvilar det rättvisa minnet, och odödliga ryk- ten sprida redan dess glans öfver edra sörjande anhöriga. Häfderna skola förvara edra bragder, sången upphöja dem. Dess röst har redan blifvit hörd. Den hjeltes skugga, som på Höglands bölja stupade vid Karls sida, har redan emottagit dess belöning. Hon skall ej tystna. Och så länge sven- ska spiran bäres af en hjelte, som sjelf stridt för minnets ära ; så länge sånggudinnorna äga ett tem- pel vid hans thron, skall det icke sägas, att svenskt blod runnit oberömdt för konung och fädernes- land." Dem, som ännu förmena att detta är hof- smicker och akademiskt frasmakeri, kunde man fråga, huru, i sådant fall, fosterlandskänslan och
