— 107 — Ätt för din rätt, dia ära strida, Så skänk, att dygdens täflan sprida, Förförda bröders nåd till lön o At dem som stupat vid din sida! Ja, konung, hämndens fackla släck. Den skrämda sångmön återväck Ur dessa fasors dröm, — med minder Du vill, att hon din lager binder Med händer darrande af skräck. Och dödens färg på sina kinder. Din första ungdoms ärestod, O konung, hedrar än ditt mod. Förlåtelsen din spira stödde; Du makt och kärlek lika fick, Och skaldmön, i den sång hon födde. Ej studsade med häpen blick Yid syn af hufvuden som blödde. Ar Gustaf mindre' nu än då? Gifs nu ett mål, dit han ej hinner? Ett lof, som han ej rättvist vinner? Skall han sin egen höjd ej nå? Och då han, rike ifrån rike, Förgäfves söker mer sin like. Skall han med rätta förebrås Att, stor af segrar, stor af lagar, I äran af sin mognads dagar Utaf sin ungdom öfvergås? Prins, vid den trohet vi dig svurit. Hör, hör dess röst, och tro den sann: Ännu man inhemskt blod ej fann Stänkt på de lagrar som du skurit;
