— 108 — Ännu ditt hjerta välja jkan Att helsas för den störste man, Som Gustaf Adolfs krona burit! Några timmar senare — och han kunde det icke mer. I skildringen af Gustaf, såsom konung och menniska, skall yisas hvarför han nödgades låta lagen, icke hjertat tala. Här må blott frågas: skulle HoRATius eller Virgilixts vågat skrifva något dylikt till AuGUSTUS? Skulle Boileau eller Racine djerfts inblanda i sina vers förmaningar, råd, varningar till Ludvig den fjortonde? Dristade någon af de skalder, som besjöngo Fredrik den store, säga honom huru han skulle handla i en statsfråga? Så vidt vi känne, har ingen skald vackrare fört sanningens talan inför sin herrskare, än Leopold vid detta tillfälle. Alla hjertats strängar äro an- slagna; alla bilder af folkets kärlek, af ärelystna- dens glans, af minnets ära och häfdens dom fram- kallade. Skriften kringflög, i tusentals afskrifter, stad och land. Hade Gustaf trott en eftergift kunna äga rum, så hade den säkerligen skett på en sådan förbön. Denna åter, gifven i en sådan ton, hedrar både skalden och konungen, hvars yn- nest emot författaren snarare öktes än minskades. Leopold yttrar sjelf derom: "Ehuru dristig tonen af detta poem må synas, var den likväl i grunden intet annat än ett svagt bemödande till likstäm-
i
