Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 109 — mighet med denna sublima � cesariska fi^äl, for hvilken allt kröp � som icke var ädelt, allt syntes kraftlöst, som ej var hjeltespråk, och till hyars högsinthet sången måste lyfta sig, eller afstå från hoppet att röna henne/' *) När Gustafs lefnadssol nedgick i blod, och den svenska sången höljde sig i sorgdok, kände måhända ingen det oväntade slaget djupare än Leopold. Han helgade den första gärden åt sin välgörares minne medelst den sång, som blandades med Kraus* toner, och under hvilkas smältande klagoljud deras gemensamme skyddsherres stoft in- vigdes åt den eviga hvilan. Leopold lemnade kort derefter hufvudstaden, der förföljelsen mot Gustafs vänner, i början beslöjad, icke dröjde att uppen- bara sig i förvisningar eller ännu strängare åtgär- der. Erbjuden af sin ungdomsvän Lindblom ett fridhem i deras gemensamma fosterbygd, flyttade Leopold till Linköping, der han vistades under

  • ) Afven Ehrenström bekräftar, att skalden steg i konangens

ynnest, efter detta skaldebref. Han skrifver till Ldopolb derom, tolf år senare (den 24 maj 1802): "Bland de anekdoter^ som mest hedra salig konungen, och som jag gema ville meddela gref ve Ségur, ♦ är den som rörer hans sätt att emottaga herr kanslirådets mästerliga poem om de på Fredrikshof arresterade finska chefers benådande. Men innan jag meddelar den fransyske författaren denna anek- dot, är det min pligt att anhålla om Tit:i tillåtelse dertill."