— 114 — iMde veraeos. burskap? Men KsLLeBEN^ skre � ja sjelf oirimmad vers, hexåimtrer, jambec^ safiGiska ver- ser?*): Eller, befanns don tyska, vitteriieten ännu utesluten bland des godkända? Man läse då i Kell^ 6A �^9^ tidning förebråelsen för 'Vår allm&nna fär^* dom emot. den. så kallade: tyska smaken^ vårt in- skränkta tycke för rimmade poemer/ **) I samma tidning anföres ett omddme öfver ty^ka litteratur rent hvari det yttms, bland annait att 'Tyskland, så. . i. anseende till vitterheten som. vetenskaperna och filosofien, i senare tider snart gjort sigförtjent af främsta rnmmét bland nationerna. Intet ut^ ländskt språk (heter det) förolämpas så mycket i vårt land, , som tyskan. Knappt är det någon narr S(om ej �vet badinera med några tyska ord, hvilka han med flit uttalar försmädligt. Dét är illa: ung- domen hörer det och får en fördom emot ett språk* som i rikhet, förenad med manlighet och styrka^ öfverträflar det skönaste och täflar med det. starka* ste språk i Europa/' ***) Det är bekant, att Kell-
- ) ^an har anmärkt, att dessa i skandering skilja sig från de
antika. Kellgrens fina ora for språket sade honom, hvad som vore mest välljudande for svenska öron. Det är, en* ligt; vår tanke, en fortjenst, icke ett fel^ att han gjort sitt versslag så svenskt som möjligt.
- ) Stockholms-Posten 1790, n. 29.
) Stockholm-Posten 1790, n. 227. (Jfr Siare, och Skalder, IV: 321, der ett längre utdrag lemnas.)
