— 122 — den yÄrmoffgoQ, i li^rs i^alar Eranzéns unga såag. in$ blef �(ynl]g, besjongancl^ Menniskans mdite och sjdf bärande <let i dess älskligaste skönbet: då lig- ger :oss sannerligen den retelse aiära* att i T&r m* biUning ntmåJa den herrliga utveckUng, som fSir Sveciges vitterhet hmmat framgå ur en så rikt gif �* ven möjlighet/' �-^ Men *Törverklig �ndet af denna möjlighet förutsatte Åtskilligt, som nteblcf : franifi&r allt a;tt Kellgrens iefnadstråd ej så hastigt afskn*- rits ; vidare att han odä Thorild kunnat f^sonas; vidare äfvenså Thorild och Leopold; vidare i^ Thorild sedan tillåtits i Sirerige qvarstadna* Ilade de begge förstnämnda för utsättningajme gått i full- bordan, så kan väl åtminstoioe så mjcket antagas, att Leopold och Thorild aldrig skulle förvandlat sig till fiender."*)
- ) Siare och Skalder^ h deL s. 23, 24. Han tillägger dock
omedelbart derefter: *'Att läi^e blifva väniier, deriill voro deras innersta natarer för mycket skiljaktiga." Vi tro det äfven, och undre blott att vänskapen knnde så länge bibe- hållas. Thorild ägde ingen vän biand Sveriges då be- römdaste snillen, såsom Gyllenbobg, Kellob �N, Oxen- STJfiRNA, BeLLMAN, RoSENSTEIN, ÄI>LSRB �TH, LbENBBRO, nt å., hvaremoft d^t vänskapsband, som' lbr �nade Lbqopold med desse^ endast af döden upplöstes. Man kan deraf j(luta till olikheten i karakter. Den ende skald af högre ordning, till hvilken Thorild stod i närmare forhållande, var LiDNBR, men det var marare det af mästarens till skyddlingen, än någon förtrolig vänskap. Thorild yttrar sig stundom ganska strängt, att ej säga förklenande, om
