— 124 — men består dock i ett summariskt angifVande af sitt föremål; alls icke ovänligt, om ock på ett par ställen genomblickadt af en ganska lindrigt, uttryckt förundran* — Mången torde önska, att Thorild nu försonligt emottagit den framräckta hand, hyarmed hans förnämste motståndare så otvetydigt lät för- märka uppsåtet att hädanefter göra honom rätt- visa. Af ven vi skulle gerna. sett, icke att han till* bakahållit fortsättningen, men väl att han gifvit den en mildare vändning. — Men strängheten, ja (stundom) hårdheten af hans ton och utfall gick i stigande: den är i andra häftet större, och i det tredje — eller sista — allrastörst.*' *) Thorilds egen minnestecknare synes således ej neka, att stri- dens fortsättning föranleddes af 'Tässionemas bard."' Vi skola på ett annat ställe söka fullständigt ut- reda beskaffenheten af denna strid. Ännu fortfor dock Thobilds vänskapliga för- hållande till Leopold, som frågade honom i ett bref : "Hvarför fortfara att göra sig litterära ovän- ner?" ... hvartill Thobild svarade: "Derför, att jag vill hafva non-litterära vänner." — Vid Leopolds yttrande: "De förträfflige äro för få," genmäler Thorild: "Det är sant. Gud är blott en. Men låt 088 ej öfverge hvarann.'^ — Kort derefter begär
- ) jSiare och Skalder, 5 del. s. 11 — 13.
