— 125 — han att få angripa Leopold. 'Xåt oss gifva ett exempel som sällan blifvit gifvet ; låt oss säga gai- ment: vi slåss! slåss, le och hedra hvarandra/* Se- dan Leopold föriclarat, att han ej hade något der- emot* blir Thorild utom sig af förtjusning och ut- brister: ^Jag ända till lågade af admiration och nöje vid M. H:s fria tillåtelse att få skrifva emot sig." — Men några rader längre ned, än strids- maningen, ber han att få hjrlla Leopold som kon- ung i vitterheten: "Nu — säger han — sedan Kellgren blifvit kastad i ambitionen och förmaken, *)
- ) Denna beskyllning är ograndad. Ingen var sällsyntare i
formaken än Kelloken, och af "ambition" ägde han blott den vittra. All annan ärelystnad var honom främmande. Såsom prof af huru litet han lade vigt på att utmärka sig i formaken, kan anföras ett drag, som Sjöberg berättar i ett bref till Leopold, att vid en middag hos excellensen Gyldenstolpe, der gästerna, enligt tidens bruk, voro klädda i strumpor och skor, samt kappa och värja, infann sig Kell- gren i stöflar, visserligen ej af bristande uppmärksamhet, men emedan han satte helsans vård öfver etiketten. Då Leopold en gång af dylikt skäl nekade en middag hos Oxen STJ&RNA, erhöll han följande svar: Om Apollo sjelf i skalders gille Någon gång sig uppenbarad gör. Trodde jag han var nog stor seigneur. Por att komma klädd just som han ville. Samma rätt till hans förtrogne hör. Hvad? Om han sig för oss uppenbarar Med galoscher, tofflor, stöflar, skor. Ar han då ej alltid lika stor,
