— 127 — namnkanaiga disptMiaiions-^aktv som THOftiu> utför-^ de i konungens öfvervaaro � uti Upsala � och der Leo^* POLD uppträdde bland opponenterna^ helsades den- ne af respondenten med> orden: **Ni. är den förste skald i mitt fädernesland — - ni är, i denna ära^ icke en af de aderton^ ni är den ende. Tag min heliga vördnad/**) Man känner ej af hvad anled-
- ) Talet i sin helhet lyder som följer: "Om ej allt i mensk-
liga lifvet vore svagt^ litet och föi^ngligt^ så skulle jag kalk denna stunden ärorik och den första jag kunde njuta i mitt fädernesland. Då forståndets verld är så långt Öf- ver den naturliga, så är ock snille lika långt öfvér makt, eiler rättare, är ajelf den första makt på jorden. Låt ett ▼anmäktigt ofverdåd, låt konsten tillskapa en höghet; hjer- tåt och själen, som äro allt hos menniskan, nedfalla dock evigt for dygd och snille. All makt — ja sjelfva tyran- niet — uppehålla* sig blott genom den grad af snille man kan låna detsamma. Allt inom metisklighetens krets ska- pades,, allt förskönades af dess blick. Bång är ett sken; snille är ett rent och evigt Iju �, Men ni, M. H., är den förste skald i mitt fädernesland genom denna odödliga ode, jemngod med allt hvad verlden i detta sköna slag 'har. Ni är i denna ära icke en af de aderton; ni är den ende. Tag min heliga vördnad! Och — till belöning, neka icke mitt hjerta den rätt att tillbe endast det, som är sant och stort." Denna smickrande helsning står något i strid med hvad Thobild skrifver till Tham om Leopolds uppträ- dande vid detta tillfälle. Det var, säger han, "ängsligt, långt, matt, professoriskt, utan gnista af geni; ville und- vika, ej trotsa jemforelsen, men knngen hade befallt!*' Och på ett annat ställe: "Leopold pint, som ett qvinfolk, af svartsjuka och omöjlighet!" — I anledning af allt det smickrande, som konungen låtit saga honom, tillägger
